På medeltiden fanns odlingsbar jord endast i anslutning till vattendragen – husbehovsodling
av brödsäd och rotfrukter och kanske lite lin. I övrigt var det skogs- och hedmark bäst ägnad för kreaturs- och fåravel. Dalen var dessutom en gränsbygd med återkommande plundringar av såväl egna som fiendehärar. Jorden räckte inte till för försörjningen, husbehovshantverken blev nödvändiga binäringar. Handel och hantverk var borgarprivilegier men redan på 1300-talet var handel med egentillverkade produkter tillåten. Dock bara efter passage av godkända marknads- eller stadsportar där staten tog upp sin tull. Beteckningen gårdfarihandel talar sitt tydliga språk, lagen efterlevdes inte.
Grundandet av Borås stad 1621 syftade till att tvinga in handeln till staden vilket
misslyckades. Staten resignerade och från 1680 fick Sjuhärad succesivt samma
handelsrättigheter som staden. Ett välorganiserat handelssystem utarbetades.
På handelsresorna, som inleddes redan på 1300-talet med oxdrifter till järnbruken i
Bergslagen, kunde råvaror, främst ull och lin, föras med hem. Det man själv inte förbrukade
lämnades ut till backstugor och torp för spinning och vävning. Ett förlagssystem var fött. Att handla på förlag var en logistiklösning som innebar att köparen, mot pant, levererade
förskottsbetalning eller råvara till producenten för att finansiera produktionen.
Köparen, förläggaren, var en bonde, ofta gårdfarihandlare, också kallad knalle, men kunde
också vara en bonde som på annat sätt skapat sig ett kapital, t.ex. som gästgivare.
På 1700-talet började bomullsvaror introduceras bland de förmögna, bomullspriset var vid
mitten av 1700-talet sex gånger så högt som priset på lin. En begränsande faktor i
bomullsproduktionen var rensningen. Eli Whitneys konstruktion av den mekaniska
bomullsrensningsmaskinen 1793 rationaliserade bomullsproduktionen och många
slavhänder frigjordes för odling. I England, som då var såväl textilt som tekniskt
föregångsland, hade James Hargreaves trettio år tidigare konstruerat spinnmaskinen
Spinning Jenny som spann åtta trådar samtidigt, mot spinnerskans en. För att förse en
väverska med garn krävdes tre till fyra spinnerskor och med trettio år av utveckling var man i England väl rustade för att ta hand om den ökade bomullsproduktionen i Amerikanska
södern. Priset på bomullsgarn sjönk och även något mindre bemedlade kunde köpa
bomullsvaror. En efterfrågan uppstod.
Ökad import av bomullsvaror sågs som ett hot mot inhemsk linneproduktion. I
tullförordningen 1816 infördes importförbud på bomullsvaror. Trots, eller kanske snarare
tack vare, förbudet var det bomullen som segrade.
Från England skeppades bomullsgarn till handelshusen i Göteborg inte mer än en dagsresa
bort från förläggarna i Häggådalen för vilka allt nu föll på plats. Obegränsad råvarutillgång på rimligt avstånd och till rimligt pris, befintlig produktionsapparat med lokaler, maskiner och arbetskraft i gårdar och torp, fabriksinvestering behövdes inte. En välorganiserad
försäljningsorganisation som täckte hela Sverige och södra Norge och dessutom ett gynnsamt skattesystem. Skatt togs ut på jord och varor, inte på produktion. På kort tid
skapades nu, med början på 1820-talet, ofattbart stora förmögenheter. Det var nu, från
1830 till 1850, som flertalet av de stora pampiga gårdshusen vi idag kallar förläggargårdar
byggdes. De var inte upphovet till förläggarverksamheten, utan resultatet, men de var
upphovet till den kapitalbildning som finansierade industrialiseringen av textilproduktionen och den efterföljande samhällsomdaningen.
Engelsmännen hade konstruerat inte bara mekaniska spinnmaskiner utan även mekaniska
vävstolar. För att skydda sin industri infördes exportförbud på textilmaskiner. Efter
utsmugglade ritningar kunde emellertid Munktell i Eskilstuna bygga mekaniska vävstolar till kinnaförläggaren, sonen till Mor Kerstin på Stämmemad, Sven Eriksson och ett par
kompanjoner som i Rydboholm 1834 anlade Sveriges första mekaniska bomullsväveri. Detta blev mera komplement än konkurrent till hemvävnaden och det skulle dröja innan fler mekaniska väverier tillkom.
Jacquardvävstolen, som kunde väva mycket komplicerade mönster, konstruerades 1805.
Den var för stor och för komplicerad för hemvävnad vilket nödvändiggjorde egna lokaler,
fabriker, även om de var manuella. Tre sådana fabriker anlades i Mark vid mitten av 1800-
talet, först var Källäng 1842.
Amerikanska inbördeskrigets bomullsbrist skapade djup lågkonjunktur på 1860-talet med
konkurser bland förläggarna och svält uti stugorna. Efter kriget, i början av 1870-talet, när
bomullsproduktionen kom igång igen och hjulen på nytt börjat rulla, sköt fabriksbyggandet
fart.
Fritslaförläggarna byggde i Fritsla men fr. a. i Borås. Kinnaförläggarna byggde på hemmaplan. Sonen till en Fritslaförläggare gifte sig i Seglora och övertog gårdens förläggarrörelse och byggde upp ett ansenligt kapital som änkan Mor Anna, efter hans död, utnyttjade till att ge sönerna utbildning och startkapital till att industrialisera Göteborg. Ur deras verksamhet skapades bl.a. SKF och Volvo.
Förläggarkapital med ursprung i anslutning till Häggån har genom företag som SKF, Volvo och Ludvig Svensson haft avsevärd påverkan på livsvillkoren och samhällsbyggnaden inte bara i Mark och Västsverige utan också universellt genom sina etableringar jorden runt.
Universella, påtagliga, miljöförbättringar följde. SKF:s kullager, som inte skar vid minsta
påfrestning, minskade olycksfallsriskerna, en arbetsmiljöförbättring. Volvos världsledande
säkerhetstänk gav säkrare trafikmiljö och Ludvig Svenssons CO2-utsläppsminskande
klimatväv bromsar klimatkrisen och förbättrar mänsklighetens och jordens livsmiljö.
Om denna universella betydelse för mänskligheten, med framväxt ur bondesamhällets lägsta nivå, vittnar våra kvarvarande vävtorp, de speciella förläggargårdarna och kvarvarande tidiga fabriksmiljöer och fabriksrester. Dessa unika byggnader med sin unika historia med världsomfattande betydelse utgör grunden för vår världsarvsansökan.