Bakgrund – Häggådalens historia
Häggån är ett biflöde till Viskan, en av de fyra åar som förbinder sydvästsveriges inland med västkusten. Dessa ådalar utgjorde de färdvägar som sedan urminnes tider förbundit Västerhavet med inlandet. Färdvägar som nyttjades av alltifrån handelsmän till såväl danska som svenska krigshärar. Utefter dessa färdvägar upprättades på lämpliga ställen bosättningar redan i sedan länge svunnen tid.
Under medeltiden fanns det enbart i ringa mån odlingsbar jord i Häggådalen och de små arealer som fanns räckte inte på långa vägar till behovet av brödsäd och rotfrukter. De jordtyper som dominerade var ofruktbara skogklädda moränmarker samt träsk och sumpmarker i dalgångarna. Dessa jordtyper var bäst ägnade för kreaturs- och fåravel. Eftersom jorden inte räckte till för försörjningen utvecklades tidigt omfattande hantverks- och protoindustriproduktion. Att dalen dessutom var en gränsbygd med återkommande plundringar av danska och svenska härar skapade en särskilt ”överlevnadskultur” där det ofta handlade om att klara livhanken. Gränshandeln, med bland annat kreatur, bidrog till ett liv där tillverkning och handel spelade en avgörande roll. Handel och hantverk var borgarprivilegier men redan på 1300-talet var handel med egentillverkade produkter tillåten. Dock bara efter passage av godkända marknads- eller stadsportar där staten kunde ta upp sin tull. Med undantag för den lilla staden Bogesund (nuvarande Ulricehamn) saknades städer i Sjuhäradsbygden. Handel och produktion kontrollerades och finansierades av bönder utan konkurrens från stadsborgare.
Grundandet av Borås stad 1621 var ett försök från staten att ta över makten och skattlägga Sjuhäradsböndernas omfattande handel. Tanken var att tvinga bönderna att erlägga tull för sina varor. Motståndet blev emellertid hårt och staten tvingades delvis backa på sina anspråk. Från 1680 fick Sjuhäradsbönderna handelsprivilegier som i stort innebar att de fick dispens eller befrielse från lagen om ”landsköp” som innebar att det var förbjudet för bönder att handla med andra varor än de egenproducerade. Denna framgång gentemot huvudstadens byråkrater är ett exempel på befolkningens förmåga att hitta och genomdriva lösningar. Även staden Borås var på många sätt lyckosamma i sina förhandlingar med staten och hade vid sidan av Stockholm och Göteborg mycket omfattande handelsprivilegier.
Ur handelsresorna, som inleddes redan på 1300-talet med oxdrifter främst till Halland och Bergslagen, skapades med tiden ett utvecklat handelssystem. ”Exporten”, vid sidan av oxar bestod av järnsmide, svarvade trävaror och vävnader och ”importen” av järn, ull, lin och spannmål. Det man själv inte förbrukade kunde lämnas ut till backstugor och torp för bearbetning t.ex. spinning och vävning. Den färdiga väven kunde säljas vid nästa resa. Ett textilt förlagssystem var fött. Att handla på förlag var en logistiklösning som växt fram under 1500-1600-talen bl.a. inom järnhanteringen och som innebar att köparen, mot pant, levererade förskottsbetalning eller råvara till producenten för att finansiera produktionen.
I det textila förlagssystemet var köparen, förläggaren, en bonde, ofta gårdfarihandlare, också kallad knalle, men kunde också vara en bonde som på annat sätt skapat sig ett kapital, t.ex. som gästgivare.
Vid slutet av 1700-talet var bomullsvävnader s. k. kattun, en exklusiv lyxvara och bomullspriset var mer än sex gånger så högt som priset på lin. Flera faktorer bidrog samtidigt till att kraftigt sänka priset på bomullsgarn. Uppfinningar som Eli Whitneys mekaniska bomullsrensningsmaskin och mekaniseringen av spinningen rationaliserade tillverkningen av garn. Att dessutom den amerikanska södern uppodlades med stora bomullsplantager medförde att tillgången på råbomull steg kraftigt. Bomullspriset sjönk, importen av bomullsvaror ökade. Detta sågs som ett hot mot den inhemska linneproduktionen. Importförbud av bomullsvaror infördes i tullförordningen 1816. Att den svenska regeringen dessutom sänkte tullarna på halvfabrikat, såsom bomullsgarn, mer än halverade priset på några årtionden.
Detta skapade en möjlighet som de företagsamma bönderna i Häggådalen inte var sena att utnyttja och redan vid sekelskiftet 1800 började ett världshandelssystem, ”bomullens kretslopp”, skapas där slavarna på bomullsplantagerna kopplades samman med förläggarna och väverskorna i Sjuhäradsbygden. Från England skeppades bomullsgarn till handelshusen i Göteborg inte mer än en dagsresa bort från förläggarna i Häggådalen för vilka allt nu föll på plats. Ökad efterfrågan på bomullsvaror och importförbud på dessa. Obegränsad råvarutillgång på rimligt avstånd och till rimligt pris, befintlig produktionsapparat med lokaler, maskiner och arbetskraft i gårdar och torp, fabriksinvestering behövdes inte. En välorganiserad försäljningsorganisation som täckte hela Sverige och södra Norge och dessutom ett gynnsamt skattesystem. Skatt togs ut på jord och varor, inte på produktion. På kort tid skapades nu, med början på 1820-talet, ofattbart stora förmögenheter. Det var nu, från 1830 till 1850, som flertalet av de stora pampiga gårdshusen vi idag kallar förläggargårdar byggdes. De var inte upphovet till förläggarverksamheten, utan resultatet, men det var där det kapital skapades som finansierade industrialiseringen av textilproduktionen vilken genererade den efterföljande samhällsomdaningen.
Redan 1834 anlade kinnaförläggaren Sven Eriksson Sveriges första mekaniska bomullsväveri i Rydboholm. Det var onekligen en bedrift att bygga en fabrik på 1830-talet då utmaningarna och svårigheterna var många. En var att det var nästintill omöjligt att komma över funktionella maskiner eftersom England hade infört exportförbud på tekniska maskindelar. Efter utsmugglade ritningar kunde emellertid Munktell i Eskilstuna bygga mekaniska vävstolar till Rydboholmsväveriet. Utbildad arbetskraft fanns inte. Kunniga vävmästare fick hämtas från England. Förutom detta fanns det stora problem med finansiering och de mekaniska vävstolarna kunde ännu inte väva alla de kvaliteter som hemväverskorna producerade. Väveriet blev mera ett komplement än en konkurrent till hemvävnaden och det skulle dröja innan fler mekaniska väverier tillkom.
Jacquardvävstolen, som kunde väva mycket komplicerade mönster, konstruerades 1805. Den var för stor och för komplicerad för hemvävnad vilket, även om den var manuell, nödvändiggjorde egna lokaler. Tre sådana fabriker anlades i Mark vid mitten av 1800-talet, först var Källäng 1842.
Det amerikanska inbördeskrigets bomullsbrist (cotton famine) skapade en djup lågkonjunktur på 1860-talet med omfattande konkurser bland förläggarna och svält i stugorna. Efter kriget började hjulen rulla igen men hemindustrin hämtade sig aldrig ordentligt utan istället sköt fabriksbyggandet fart. På samma sätt som bondeförläggarna i Häggådalen var snabba att utnyttja de sjunkande priserna på bomullsgarn vid början av 1800-talet var de också skickliga med att dra fördelar av den omfattande krisen på 1860-talet.
Fabriksbyggnationen och den tekniska utvecklingen av de mekaniska textilmaskinerna blev på 1880-talet ett verkligt hot mot förläggarverksamheten. En mekanisk vävstol kunde då göra c:a 150 inslag per minut, en väverska klarade i genomsnitt en tiondel, och en fabriksvävare kunde dessutom sköta 3-4 vävstolar samtidigt.
Hemvävningen kunde inte längre konkurrera och för att klara konkurrensen sänkte förläggarna vävlönerna med fattigdom och elände som följd.
Det fanns två grupper, eller klaner, av förläggare, dels den norra runt Fritsla och dels den södra i Kinna med omnejd.
Fritslaförläggarna byggde i Fritsla men fr. a. i Borås där flera väverier anlades redan på 1870-talet. Sonen till en Fritslaförläggare gifte sig i Seglora och övertog gårdens förläggarrörelse och byggde upp ett ansenligt kapital som änkan Mor Anna, efter hans död, utnyttjade till att ge sönerna utbildning och startkapital till att industrialisera Göteborg. Ur deras verksamhet skapades stora multinationella företag som SKF och Volvo.
Kinnaförläggarna byggde på hemmaplan. Det var först på 1880- och 90-talen, då katastrofen för hemindustrin var ett faktum, som förläggarna där började bygga fabriker i större skala.
De mekaniska vävstolarna krävde annan kraftförsörjning än handkraft. Fabrikerna byggdes vid vattenfallen och väverskorna tvingades för sin försörjning in till fabrikerna. I Kinna sammanföll detta dessutom med genomförandet av laga skifte som innebar utflyttning av en stor del av de gamla gårdarna. Det gamla samhället omformades.
I Fritsla grundades 1874 Fritsla Mekaniska Väveri av Lars Johan Winqvist. Fritslas invånarantal som då var c:a 400 ökade på 25 år till nästan 2700. På fabriken arbetade nästa 900 av dessa.
Fabrikerna och alla deras anställda kom snabbt att dominera samhällena. Arbetarbostäder uppfördes runt fabrikerna och de gamla jordbruksmarkerna förvandlades till affärs- och egnahemsområden. Befolkningens entreprenörsanda inriktades på nya verksamheter. I samhällena startades nya företag, dels sådana med anknytning till fabrikerna, verkstads- och transportföretag och liknande och dels sådana som riktade sig till den ökande befolkningens behov, speceriaffärer, mjölkaffärer, charkuterier, skomakare, frisörer, bagerier, kaféer, skrädderier och till och med hattmodister. Under det första världskriget dämpades denna sjudande samhällsutveckling för att på 20-talet skjuta ny fart.
Trettiotalets depression och det efterföljande andra världskriget medförde kärvare tider med ransoneringar och arbetslöshet. Den ekonomiska nedgången och svårigheter med råvarutillgången i industrin medförde personaluppsägningar men lejonparten av industrierna klarade sig igenom krisen. Entreprenörsandan gjorde sig åter påmind, flera av de uppsagda startade egna familjeföretag eller slog sig samman med någon arbetskamrat, inte sällan i den bransch de blivit uppsagda från, det var ju det arbete de kunde. Genom idogt arbete och i vissa fall med statlig hjälp t.ex. i form av armébeställningar tog de sig igenom svårigheterna.
Efter kriget var konkurrensläget i Sverige, som stått utanför kriget, gott med intakt industri och landets självförsörjningsgrad var hög. Redan på 50-talet började dock konkurrensen från återuppbyggda moderna företag i Europa göra sig gällande och kom under de kommande årtiondena att öka från länder med lägre produktionskostnader och på 60-talet började svensk produktion att flyttas utomlands främst till Sydeuropa men även till Finland. Krisen nådde sin topp med konkurser och företagsnedläggningar under 70-talet men neddragningar i textilindustrin fortsatte ända in på 2000-talet.
På samma sätt som vid de katastrofala kriserna på 1860-talet, på 1880-talet och under 1930-talsdepressionen lyckades företagen i Häggådalen ta sig igenom 1970-talskrisen genom anpassningar och innovativa lösningar. Många fabriker klarade sig genom den ekonomiska förlamningen genom att utveckla design och kvalitet och genom marknadsanpassningar. Flera nya företag, som introducerade helt nya produkter, grundades.
Dessa överlevnads- och nystartsprodukter har utöver design och kvalitet framför allt varit teknisk textil och som exempel kan nämnas mattor av världskvalitet (Kasthalls mattfabrik), energi- och utsläppsbesparande klimatväv (AB Ludvig Svensson), specialanpassat garn och teknisk väv till transportband (Cordgarn AB), filteranläggningar och säkerhetsprodukter (Industritextil JOB AB).
Entreprenörsandan med förmågan att finna nya möjligheter och att våga satsa förde ännu en gång Häggådalen genom krisen och har hållit den flerhundraåriga textilproduktionen i dalen vid liv.
Detta kontinuerliga nytänkande och entreprenörskap fortlever under 2000-talet och nya företag i textilbranschen grundas fortfarande. Som exempel kan nämnas dels det mycket framgångsrika Textile Tube AB som tillverkar textilstrumpor för relining av avloppsrör, dels Atelje Westragothia som väver kyrkotextil. Med hög kvalitet och en speciell produkt är handvävnad fortfarande konkurrenskraftig.
Dalens flerhundraåriga kontinuerliga textilproduktion kopplad till entreprenörskap och nytänkande leder Häggådalen in i en fortsatt textil framtid.